Jagvillskriva

Jobbet.
Ingen bra plats att bli inspirerad, eller snarare få lust att skriva på. Särskilt inte när man inte har med sig sin anteckningsbok eller sin sticka med sina texter. - För då kan man inte skriva.

Åh! Saknar Vargkrönikan och Angela. Vill skriva färdigt dem!

Vill ha någon som vill ge ut dem!

Hon avskydde världen den dagen. Hon avskydde den och hatade allt som fanns i den. Hon kände äckel inför sin familj, vrede över sina vänner. Hon var till och med arg på sin käreste! Hon ville inte tänka på honom, för då fick hon en obehaglig klump i magen.
Hon hade flytt sitt hem för att försöka söka frid i skogen. Inte för att det hjälpte.

Hon vredgades över att solen sken, att luften var torr och vämjdes över fåglarnas sång.
Hon grät av ilska och svor för sig själv där hon stormade fram genom skogen likt en tornado och försökte att färga av sin ilska på minsta lilla löv hon passerade.
När stigen hon ångat fram på tog slut störtade hon in bland snåren. Hon slet i de små plantorna och sparkade undan grenar som låg i hennes väg. Slutligen fastnade hon i en slingerväxt och det krävdes många svordomar, rivsår och uppslitna rötter innan hon tog sig loss. Med slingor från plantan fortfarande insnärjda i sitt hår och kring sina armar hoppade hon ner från en sten och hamnade i en glänta.
Hon glodde svart på det halvdöda, lilla träd som stod mitt i gläntan. Med ett tjut slet hon åt sig en gren som låg på marken och gick lös på det stackars trädet.
Hon slog och slog till flisorna flög, hon skrek, vrålade ut sin ilska och frustration, hon bankade grenen hårt mot trädets stam ända till den gick av. Med den halverade grenen i sina händer sjönk hon ner på knä och grät. Hon skrek ut sin frustration. Aldrig hade hon varit så arg tidigare och hon visste inte ens varför, bara att hon var det. Förbannade Gud och alla människor, på sitt hem, sin familj och sina vänner.
Hon fnös.

Plötsligt föll en stillhet över skogen, en sådant total och övergripande stillhet att hon inte kunde låta bli att upptäcka den mitt i sitt vredesutbrott, avbryta sina mordiska tankar och titta upp för att undrande se sig om efter vad det kan vara som fick allt att bli så stilla, så lugnt. Då hon sträckte på halsen för att se upp möttes hon av ett par bruna, milda ögon som såg rätt in i hennes. Hon flämtade till.
Där i utkanten av gläntan stod han, den vackraste varelse hon någonsin sett. Hans huvud var litet och välformat, halsen var lång och smäcker, benen starka och bringan kraftfull. Manen var som av vitt silke och längst ut på svanstippen såg hon en tofs av samma silkes hår.
De kluvna hovarna var kransade av ett mjukt hovskägg och från hans haka växte ett mjukt skägg. Men det mest fantastiska var det elfenbensvita, spiralvridna horn som sköt upp från hans panna.
Som en slagen blev hon sittande och bara stirrade med vidöppen mun. Aldrig hade hon sett något liknande, aldrig hade hon sett något så underbart.
Enhörningen slog med svansen en gång och gick sedan fram emot henne. Han sänkte sin smäckra kropp till marken och lade sedan sitt huvud i hennes knä. Chockad och som i trans började hon smeka hans huvud och man.

Legenderna om enhörningar säger att de söker sig till renhet, och att det därför bara är en jungfru som kan infånga en enhörning. Antingen har de aldrig preciserat vilken typ av renhet det är som drar en enhörning till sig eller så har legenderna berättats fel.
En ren och kraftfull känsla är kanske allt som krävs, och då kan det lika gärna vara obefläckad ilska som total glädje eller oskuld. Kanske dras Enhörningen lika lätt till hat som till kärlek, eftersom dessa två är några av universums största krafter.
Kanske kände enhörningen den lilla, men starkt lysande kornet av ren kärlek längst inne i hennes hjärta, det där lilla kornet som kändes som en otäck klump i magen.
Eller så är legenderna osanna.
Vem vet. Flickan visste inte, hon visste bara att den lilla stunden, eller var det en timme, eller hela dagen? Inte ens det visste hon, för det kändes som om tiden stod stilla och hon satt där med enhörningens huvud i sitt knä i en evighet. Men när den reste sig upp och lämnade henne kände hon sig lugn, avslappnad och lycklig. Det var som om enhörningens närvaro hade tvättat bort att känsla av missnöje och ilska från hennes själ.
Under den stunden som enhörningen varit hos henne hade hennes sår läkts och hon kände sig fullkomlig.
När hon sedan återvände hem var hon mer lugn och harmonisk än hon hade varit på många år. Även om det senare i livet hände att det kändes svårt och svart, även hon bråkade med sin familj, sina vänner och sin älskade igen, även om det kom stunder då hennes ilska var nära att koka över och uppgivenheten hotade att ta makt över henne kunde hon aldrig glömma sitt möte med enhörningen och vad det hade gjort med henne. Varje gång som hon kände sig ledsen eller arg kunde hon plocka fram det minnet ur sitt hjärta och åter känna friden och stillsamheten komma över henne. Hon blev åter lycklig.

 

©Åsa Nilsson

Jag skummade igenom några av mina texter, "Angela","Vargkrönikan", några noveller (jag ska lägga ut "Enhörningen" här snart) och "Den spräckta glasbubblan", när jag överväldigades av två saker:
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.

Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p

Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen?