Jagvillskriva

Hur som helst så gillar jag den ändå. Någon gång kanske jag kan srkiva det som hände innan.

 

Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med den gyllene sanden och havets salt. Mina krafter var helt uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar? Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och öppna, blödande sår, hans ljusa hår hängde i stripor. Och ändå, trots att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinns hos en hjälte. En sann hjälte.

 

Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna form och jag föll handlöst den sista metern till marken. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom; Lloche, min vän. Med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.
Det där förbannade svärdet! Den vita klingan han fått av silvermagikern. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens rispa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste det med. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender, över förlorade vänner.
”Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt.” sade jag till honom, min hals var torr och min röst skrovlig.
Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.
”Är det inte underligt,” sa han. ”Hur tiden kan förändra än människa?”
”Jo,” svarade jag. ”Jag har märkt det.”
Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring kedjan med kristallen som hängde kring min hals och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.
”Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?”
”Det vet bara gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna.
Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara.”
Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Heder, det var allt för honom, riddarkodex, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.
”Farväl då, mitt hjärtas broder.”
”På återseende, min själs syster.”
Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.

©Åsa Nilsson

Jag har just (äntligen) lyssnar på Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram (här är hennes tumblr) och jag måste säga... att jag förstår varför min svåger har tjatat på mig att lyssna på det. "Det låter precis som om det var du", har han sagt, *(humm.. förutom att hon är en framgångsrik, utgiven författare och jag fortfarande inte är nånting*, har jag tänkt som svar i smyg).

Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.

Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg

- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är Kim W Andersson som har ritat serien gjorde sitt till också).

 

Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.

 

Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.

 

Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.

Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.