Vargkrönikan
Som sagt. Jag fridgar och klarar inte Bechdels test. 😒 Ingen skoj insikt. Men ändå. Jag tänkte ändå göra ett seriöst försök med tanke på att jag upptäckt några förlag som erbjuder lektörsläsning, dvs att någon som kan kikar på ens manus och ger goda råd. Och antingen rekommenderar ändringar eller att man försöker få den utgiven. Detta har sporrat mig lite att ändå damma av denna stackare till lapptäcke.
Vaddå lapptäcke? Ja, det manus som jag nu har i google drive är ett hopplock av gamla versioner som jag lappade ihop efter att USB-stickan som mina manus (detta och fler) låg på hade blivit avmagnetiserad. Och efter att ha gråtit ut i förtvivlan lyckades jag gräva fram den från gamla pulseringar i olika forum (hogwats.nu 💓 ), till och med en ap-gammal version från min hemsida från 90-talet 😱. Sedan dess har jag knappt vågat titta på den. Men jag ska göra ett seriöst försök.
Jag har (i anteckningsboksform tydligen...var helt säker på att jag skrivit på datorn men ajaj, kan finnas en annan version av manuset...nånstans) börjat skriva om den från kapitel 1.
Jag skrev om min prolog i april, bra trodde jag, men när jag läste den i går kunde jag inte annat en crincha. Vad är detta? Jag måste lägga av med det där högtravande språket, det är så inte min stil. Men jag tror jag har försökt få det att låta lite gammalmodigt och högtravande för att det är ju legenden om Balansen, Ytterligheterna, skapelsen av ljusets- och mörkrets barn och uppkomsten av Härskarna. Jag får jobba på det också.
Det kan hända att allt kommer att skrivas om. Det är lite jobbigt för jag mins den som ganska bra. Men.
Ja.
Terry Practhett är Död
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.
"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.
Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.
Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.
Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).
Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.
Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den.
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.
Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.
Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut.
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)
Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.
Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Din Åsa
p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day.
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.
25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.
d.s
artiklar:
Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...
Tre sidor om dagen håller inspirationen igång.
och Sara Bergmark Elfgren där Ajvide sa att han försöker ha som rutin att skriva minst tre datorskrivna sidor per dag. Oavsett om det blev bra eller inte så ska han skriva tre sidor per dag, bara för att något ur sig.
Det låter som en rätt bra rutin om man vill bli klar med sitt verk.
Om…NÄR jag fått ordning på datorn och ett fungerande wordsprogram ska jag försöka införa det. Om jag nu någonsin vill bli klar och publisserad kan det vara bra att ha en rutin.
Det skulle vara kul att kunna införa det. ÅS jag blir klar med Angela, Vargkrönikan och alla de andra. Alla noveller som jag har idéer om och så vidare. Framförallt borde jag ta som rutin att skriva ner dem överhuvudtaget, hur de än blir så måste jag skriva ner dem så jag inte glömmer bort dem, missar dem.
Min första Vargkrönikan
My god! Vilket högtravande språk jag använder! Ord som jag säkerligen hittade i en Tesaurus!
"Karnap"! Jag vet knappt idag vad det är! (Det är f.ö "en hängande utbyggnad på mur eller vägg, ursprungligen av fortifikationskaraktär, senare som ren dekoration", enligt Wikipedia. Ett finare ord för burspråk helt enkelt).
Eller vad sägs om det här: "Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar."
Jag ryser nästan och inte av välbehag! Gud vad jag hade klankat ner på den textraden om det hade varit skriven av någon annan i en "riktig" bok som inte var från första delen av förra århundradet!
Jag hoppas att jag skrivet bättre än så idag.
Den är fin i sin naivitet och försök att hitta ett eget språk. Men hag har ett minne av att Vargrönikan led och lider lite av att jag inte kunde bestämma mig för vad det var för slags bok jag skrev. High Fantasy? Skräck? Humor? Romance? Idag lutar det nog mer mot Dark Romance. Men jag kan inte undkomma att min främsta ursprungliga inspirationskälla i berättarstil är sir Terry Pratchett och än idag kan jag glida ifrån berättelsen med små sidovinklar, inflikningar, blinkningar och små skämtsamma betraktelser som den oinvigde kan uppfattas som lite *höhö*iga.
Det är sån jag är.
Vargkrönikan - Glädje!
Jag trodde att mitt gamla original till Vargkrönikan var totalt förlorat efter att min sticka avmagnetiserades för ca tre år sedan.
Så upptäcker jag att ngt som kallas ReoCities jobbar med att rädda det hemsidor som fanns på GeoCities, där jag hade min första hemsida och lade ut mitt första manus. Hör och häpna! Där ligger den! :D
Jag blir liksom lite rörd!
Luckan i träsket
Luckan av gyllene mässing stack upp likt en glänsande stubbe ur en liten gräsbevuxen ö mitt i träsket.
Om du klättrade ner för den lilla stegen kom du in i ett ombonat hem som påminde om en korsning mellan ett Hobbithål och kapten Nemos ubåt. Där fanns stoppade möbler, tjocka mattor, bokhyllor dignande av böcker och lampor med skärmar av blyinfattade glasmönster.Stora runda fönster öppnade ut mot det ljusa men grumliga träskvattnet så man kunde se djurlivet i form av fiskar, krokodiler och vattenlevande gnagare.
Detta var inget mörkt och dyster träsk med gyttgigt vatten eller stinkande sumpgaser. Det var ett livfullt och fullt av liv. Vattnet var rent och de tuvtäckta öarna perfekta hem för vattenfåglar. Mot mitten öppnade den upp sig till en mörkblå sjö där abborrar, gäddor och insjölaxar lekte.Över träsket kretsade harpyrorna. Få vet detta men även harpyrorna sjunger likt sina systrar sirenerna. Men deras sång är mer rytmisk än melodisk och brukar ackompanjeras av knäppningar, stamp och dunkande mot trädstammar. Detta i kombination med harpyrornas slitna fjäderdräkt, toviga hår och blekgula hy gör att deras musik snarare brukar uppfattas som hotfullt än vacker av de mindre insatta. Men om du skulle ta dig tiden att sitta ner, avnjuta en god pipa eller glas vin och verkligen lyssna till harpyrornas sång skulle du finna en helt ny värld öppna sig.
Men vi kan alla vara överens om att harpyrornas mindre fördelaktiga yttre och deras levnadsmiljö lett till deras dåliga rykte. Och det stämmer att de inte är lika behagliga att se på som deras sköna systrar sirenerna. Men du misstar dig om du tror att deras tuffisga och slitna fjäderdräkt beror på dålig skötsel eller osunt leverne. Deras fjädrar växer snett av naturen och det är av genetiska underarter som lett till att de ibland finns kala fjäderlösa ytor på deras fågelkropp. Deras hår är tunnare och svårare att sköta än deras systrar och deras hy ser gul och fläckig ut på grund av att de är känsliga för solen och de ofta lever med solskador.
Vad det gäller om deras ryckte som asätare som förorenar sitt bo och sin matplats är det bara delvis sant. De väljer att äta självdöda djur då de inte kan med att döda någon levande varelse för egen del. De sköter å andra sidan gärna om sjuka och skadade med mål att se dem friska igen. Deras uppoffring av den lilla yttre skönhet som de fötts med till förmån att sköta om dem som ingen vill veta av ser de inte som just det, utan snarare som en självklarhet.
Det finns naturligtvis elaka, själviska och ondsinta harpyror, men många av dem är milda, blyga och drar sig helst undan för att de föredrar träskets ro i jämförelse med mer hektiska områden där det finns fler människor.
Många ser dock bara deras utseende, seras val av föda och vart de bor och därigenom drar slutsatsen att de är otäcka, obehagliga och orena.
Men någons omsåg förbi allt det var alvprinsen Turanor som vid ett besök i träsket för att studera fågellivet mötte Flyggja, harpyran. Han såg vad hon gjorde, han hörde henne berätta om djuren i träsket och han såg förbi hennes trassliga fjäderdräkt, hennes toviga hår, fläckiga hy, vattniga ögon och spruckna läppar. Han såg den hon var, den skönhet som hon bar i sitt hjärta och han var hopplöst förlorad i en kärlek som var dömd att aldrig förstås eller accepteras.
Inge bra plats.
Ingen bra plats att bli inspirerad, eller snarare få lust att skriva på. Särskilt inte när man inte har med sig sin anteckningsbok eller sin sticka med sina texter. - För då kan man inte skriva.
Åh! Saknar Vargkrönikan och Angela. Vill skriva färdigt dem!
Vill ha någon som vill ge ut dem!
Enhörningen
Hon hade flytt sitt hem för att försöka söka frid i skogen. Inte för att det hjälpte.
Hon vredgades över att solen sken, att luften var torr och vämjdes över fåglarnas sång.
Hon grät av ilska och svor för sig själv där hon stormade fram genom skogen likt en tornado och försökte att färga av sin ilska på minsta lilla löv hon passerade.
När stigen hon ångat fram på tog slut störtade hon in bland snåren. Hon slet i de små plantorna och sparkade undan grenar som låg i hennes väg. Slutligen fastnade hon i en slingerväxt och det krävdes många svordomar, rivsår och uppslitna rötter innan hon tog sig loss. Med slingor från plantan fortfarande insnärjda i sitt hår och kring sina armar hoppade hon ner från en sten och hamnade i en glänta.
Hon glodde svart på det halvdöda, lilla träd som stod mitt i gläntan. Med ett tjut slet hon åt sig en gren som låg på marken och gick lös på det stackars trädet.
Hon slog och slog till flisorna flög, hon skrek, vrålade ut sin ilska och frustration, hon bankade grenen hårt mot trädets stam ända till den gick av. Med den halverade grenen i sina händer sjönk hon ner på knä och grät. Hon skrek ut sin frustration. Aldrig hade hon varit så arg tidigare och hon visste inte ens varför, bara att hon var det. Förbannade Gud och alla människor, på sitt hem, sin familj och sina vänner.
Hon fnös.
Plötsligt föll en stillhet över skogen, en sådant total och övergripande stillhet att hon inte kunde låta bli att upptäcka den mitt i sitt vredesutbrott, avbryta sina mordiska tankar och titta upp för att undrande se sig om efter vad det kan vara som fick allt att bli så stilla, så lugnt. Då hon sträckte på halsen för att se upp möttes hon av ett par bruna, milda ögon som såg rätt in i hennes. Hon flämtade till.
Där i utkanten av gläntan stod han, den vackraste varelse hon någonsin sett. Hans huvud var litet och välformat, halsen var lång och smäcker, benen starka och bringan kraftfull. Manen var som av vitt silke och längst ut på svanstippen såg hon en tofs av samma silkes hår.
De kluvna hovarna var kransade av ett mjukt hovskägg och från hans haka växte ett mjukt skägg. Men det mest fantastiska var det elfenbensvita, spiralvridna horn som sköt upp från hans panna.
Som en slagen blev hon sittande och bara stirrade med vidöppen mun. Aldrig hade hon sett något liknande, aldrig hade hon sett något så underbart.
Enhörningen slog med svansen en gång och gick sedan fram emot henne. Han sänkte sin smäckra kropp till marken och lade sedan sitt huvud i hennes knä. Chockad och som i trans började hon smeka hans huvud och man.
Legenderna om enhörningar säger att de söker sig till renhet, och att det därför bara är en jungfru som kan infånga en enhörning. Antingen har de aldrig preciserat vilken typ av renhet det är som drar en enhörning till sig eller så har legenderna berättats fel.
En ren och kraftfull känsla är kanske allt som krävs, och då kan det lika gärna vara obefläckad ilska som total glädje eller oskuld. Kanske dras Enhörningen lika lätt till hat som till kärlek, eftersom dessa två är några av universums största krafter.
Kanske kände enhörningen den lilla, men starkt lysande kornet av ren kärlek längst inne i hennes hjärta, det där lilla kornet som kändes som en otäck klump i magen.
Eller så är legenderna osanna.
Vem vet. Flickan visste inte, hon visste bara att den lilla stunden, eller var det en timme, eller hela dagen? Inte ens det visste hon, för det kändes som om tiden stod stilla och hon satt där med enhörningens huvud i sitt knä i en evighet. Men när den reste sig upp och lämnade henne kände hon sig lugn, avslappnad och lycklig. Det var som om enhörningens närvaro hade tvättat bort att känsla av missnöje och ilska från hennes själ.
Under den stunden som enhörningen varit hos henne hade hennes sår läkts och hon kände sig fullkomlig.
När hon sedan återvände hem var hon mer lugn och harmonisk än hon hade varit på många år. Även om det senare i livet hände att det kändes svårt och svart, även hon bråkade med sin familj, sina vänner och sin älskade igen, även om det kom stunder då hennes ilska var nära att koka över och uppgivenheten hotade att ta makt över henne kunde hon aldrig glömma sitt möte med enhörningen och vad det hade gjort med henne. Varje gång som hon kände sig ledsen eller arg kunde hon plocka fram det minnet ur sitt hjärta och åter känna friden och stillsamheten komma över henne. Hon blev åter lycklig.
tankeställare
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.
Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p
Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen?
Möte på Tåg
”Hej!”
Rösten är genomträngande, gäll och lite skrikig. Den kommer från en lång, mager kvinna, med ett spetsigt, lite vesselliknande ansikte.
”Hej!” säger hon igen. Hennes blick är intensiv, stirrig. Ögonen är vidt uppspärrande och munnen hårt ihopknipen medan hon väntar på att han ska svara. Blicken är koncentrerad på honom där han sitter på tågsätet. Hon glor så att det nästan set ut som om ögonen ska ploppa ut ur huvudet på henne. Hon håller hakan högt, lite trotsigt och nästan aggressivt.
”Hej.” svarar den unge mannen försiktigt. Han tittar upp och möter hennes blick, för det gör man när någon tilltalar dig. Men hans blick flackar till, viker av, undviker ögonkontakt. Det är på något sätt liksom uppenbart att hon inte är riktigt som andra.
”Vad heter du!?” samma höga ljudnivå.
”Johannes.” svarar den unge mannen . Han kan inte med att ignorera hennes, han är bättre uppfostrad än så, även om hela hennes uppenbarelse från den intensiva, stirrande blicken och den spända hållningen till de gammeldags hörlurarna som satt trycka över hennes öron, de för korta byxorna och den vinröda träningsjackan hon bär trotts värmen gjorde honom illa till mods.
”Jaha!” svarade hon. ”Jag heter Hanna!”
Hon ser sig omkring. Johannes sitter närmast fönstret i en dubbelsitts. Mittemot honom är det ytterligare två platser vända mot honom.
”Vart ska jag sitta!?” När hon inte genast får något svar upprepar hon frågan.
”Du kan sitta vart du vill.” Svarar han med en antydan till leende. Hon är ju uppenbart inte normal.
”Jag sätter mig här! Så kan jag lägga påsarna där! ” Hon slänger upp en näve plastpåsar från diverse butiker på sätet mittemot Johannes och slår sig ner bredvid dem.
”Hoppas bara att jag inte glömmer dem sedan!” Hon behåller sin spända hållning en stund, som om hon är redo på att fara upp från sin plats när som helst.
I början av resan utbyter de några ord, men han gör inga större försökt att driva något samtal vidare så efter ett tag tystnar hon.
Hon stirrar inte längre på honom utan glor ut genom fönstret med en min som om världen där ute gjorde henne förnärmad och pillar samtidigt med sladdarna till hörlurarna som sitter tryckta över hennes öron.
Den unge mannen slappnar av. Han skäms lite över att behöva ha henne mittemot sig. Sedan skäms han över att han känner så och över hur han hade reagerat när hon dök upp. Undvikande. Hon är ju bara en vanlig människa. Lite udda, eller mycket udda, men bara för det har han inte rätt att behandla henne sådär undvikande eller ignorant.
Men han vill ju inte bli indragen i något som han kanske inte skulle kunna hantera. Det är av samma orsak som folk undviker att se tiggare i ögonen, eller rent av ignorerar deras existens. De vill inte bli inblandade i något som kan vara jobbigt eller störa deras vardag. Johannes funderar över det, och han funderar över hur han själv reagerat och hur han betett sig. Man ska vara trevlig och vänlig mot alla människor som man möter, vilka de än är och hur de än är så länge de inte är otrevliga mot dig. Det burkade hans föräldrar alltid säga. Och han kände att det inte var mer än rätt.
De närmar sig hans hållplats. Johannes samlar ihop sina saker ler vänligt till avsked mot Hanna, reser sig upp. Hon sirrar stint på honom som om hon aldrig har sett honom förut.
När han går bort mot dörren följer hon efter honom.
”Hej!” säger hon. ”Vad heter du?!”
”Johannes”. Svarar han lite förvånad då han ju redan har svarat på den frågan. Han märker hur de andra passagerarna i vagnen stelnar till och att de gör en stor sak av att inte titta åt deras håll som om de skämdes över henne.
”Jaha! Jag heter Hanna!”
”Hej hej,” säger Johannes och skrattar lite över det absurda i situationen. Hon var ändå bra rar!
”Hej!” Säger Hanna.
Johannes nickar hejdå till henne och kliver av tåget.
”Hej då!” ropar hon och återvänder sedan till sin plats. De övriga passagerarna i vagnen slappnar synbart av när hon satt sig. Några kastar snabba sidoblickar på henne och viker sedan snabbt undan med blicken igen.
De vill ju inte verka oartiga men de vill ju inte bli inblandad i något heller.
Den äldsta graven på Kyrkogården
Är utmärk av en stum sten.
De ord som där en gång var ristade
har tiden slipat bort.
Så nu står den där, tunn, grå
och stum.
Vem var du som vilar under denna stumma sten?
Vad vart dit namn? Vad var ditt yrke?
Make eller Hustru?
Hade du söner och döttrar?
Vad älskade du att göra,
du som vilar under en stum sten.
Hur gammal var du när du gick hädan?
Var du länge sörjd?
Var ditt liv lätt eller svårt?
Var du fattig eller rik?
Vad finns nu kvar av dig,
Du som vilar under en stum sten.
Vad finns kvar av det du åstadkom i ditt liv?
Inget annat finns kvar av dig,
du okände under jord,
Än en grå sten
som av tiden slipats stum.
Det Sista Kapitlet
Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med den gyllene sanden och havets salt. Mina krafter var helt uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar? Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och öppna, blödande sår, hans ljusa hår hängde i stripor. Och ändå, trots att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinns hos en hjälte. En sann hjälte.
Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna form och jag föll handlöst den sista metern till marken. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom; Lloche, min vän. Med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.
Det där förbannade svärdet! Den vita klingan han fått av silvermagikern. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens rispa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste det med. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender, över förlorade vänner.
”Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt.” sade jag till honom, min hals var torr och min röst skrovlig.
Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.
”Är det inte underligt,” sa han. ”Hur tiden kan förändra än människa?”
”Jo,” svarade jag. ”Jag har märkt det.”
Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring kedjan med kristallen som hängde kring min hals och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.
”Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?”
”Det vet bara gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna.
Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara.”
Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Heder, det var allt för honom, riddarkodex, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.
”Farväl då, mitt hjärtas broder.”
”På återseende, min själs syster.”
Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.
©Åsa Nilsson
Bättre sent än aldrig
Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.
Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg
- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är Kim W Andersson som har ritat serien gjorde sitt till också).
Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.
Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.
Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.
Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.
Som ett brev på posten
Och just nu passar det sig inte riktigt då jag både har (vad som känns som) sista chansen med min uppsats och dessutom skrivit in mig på en intensivkurs för körkortet
Ja jag vet vad ni tänker- 30+ och inget körkort, vad är det för en människa? Men jag kan tala om att jag 1, alltid bott så pass bra till vad det gäller lokaltrafik att jag aldrig känt behov av ett körkort och 2, när jag var sexton år kände jag mig inte alls redo att köra bil och det är först nu på senare år som behovet och känslan av att vara redo har dykt upp.
Varvarjag? Justdet! Körkort, uppsats och Vargkrönikan.
Ja, jag måste smida medans järnet är varmt. Jag vill verkligen, verkligen ha körkortet nu och gärna så snart som möjligt. Uppsatsen är viktig(are) men inte lika bråttom. Jag vill också komma igång med mitt skrivande igen så jag har något representativt att visa upp när/om jag vågar mig på att skicka in till ett förlag.
Men var sak har sin tid. Jag tror att jag lägger upp det då här: Om jag ger körkortet tre rimmar om dagen, uppsatsen två så får jag skriva lite i en timme om dagen.
Bättre är kanske: körkortet måndag, tisdag, uppsatsen onsdag och torsdag, övrigt skrivande på möjlig övrig fritid.
Fredag till söndag är barn och man hemma, då kan jag kanske få lite tid att plugga körkort. Mannen skulle nog inte anse novell- och romanskrivande som särskilt högprioriterat.
Körkort och jobb, det är vad han tycker att mina första prioriteringar borde vara, och han har i och för sig rätt.
Det är bara så typiskt att efter alla dessa år då jag haft rätt gott om tid att skriva så har inget hänt, men nu när jag absolut inte har tid då kommer inspirationen.
Bara jag kan samla mig och fixa körkort så snart som möjligt- fastän jag aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv- så ska jag nog kunna fixa både jobb och uppsats och sedan kan jag skriva när barna gått och lagt sig... I wish.
Gamla godingar
Men bland annat hittar jag en gammal novell-början på roman-jag vet inte- som jag skrev när jag var... eh tretton-fjorton kanske? Gick i högstadiet iallafall. Den är inte helt renskriven för jag minns att det hände mer efter där den sluter i Word dokumentet, och jag undrar vart det handskrivna originalet har tagit vägen.
Så drar jag mig till minnes att jag hade/har en pärm någonstans -en riktig pärm alltså, en i papper med metallringar där man sätter in sina dokument- och att jag i den har samlat en massa gamla handskrivna texter från tidiga tonåren fram till jag upptäckte det fina och enkla i att ha ett anteckningsblock.
Troligtvis sitter alla sidor av texten däri. Men den ligger på förrådet som vi hyr ute på hisingen. Inget som jag kan plocka fram just nu alltså.
Lägga ut den här? Gärna, men då vill jag läsa igenom den, skriva om och rätta den lite... perfektionist javisst som sagt.
Men å andra sidan borde den kanske få vara kvar i sitt råa ur format. Att pilla på den skulle kanske bara förstöra den. Åh, jag vet inte! Men jag vill ändå läsa igenom den först.
