Vargkrönikan

Huff... när skrev jag här sist? När skrev jag överhuvudtaget sist?
 
Jag gjorde ett inlägga nagående mitt s.k önskade författarskap på instagram för ett atg sedan (ja se där jag har ett isnta konto 😉 ) angående att jag börjar arbetet med att reedigera min uråldriga Vargkrönikan.
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Jag tänkte göra ett seriöst försök att renskriva min "bok" som jag "skrivit på" sen jag var typ 15. Mest för skojs skull. Den kommer aldrig gå igenom ett förlag. Det är jag jag säker på, för jag kommer aldrig skicka in den. Pinsamheten i att inse att större delen av prologen är helt ovidkommande för såväl berättelsen som världsbyggandet 😭 (att jag dessutom insett att jag troligen inte klarar Bechdels testet och dessutom har gjort mig skyldig till att "fridga" en av mina karaktärer gör mig riktigt, riktigt sur på mig själv)

Ett inlägg delat av Åsa Nilsson (@asa.nilsson.370) 11 Apr 2019 kl. 8:00 PDT

 

Som sagt. Jag fridgar och klarar inte Bechdels test. 😒 Ingen skoj insikt. Men ändå. Jag tänkte ändå göra ett seriöst försök med tanke på att jag upptäckt några förlag som erbjuder lektörsläsning, dvs att någon som kan kikar på ens manus och ger goda råd. Och antingen rekommenderar ändringar eller att man försöker få den utgiven. Detta har sporrat mig lite att ändå damma av denna stackare till lapptäcke.

 

Vaddå lapptäcke? Ja, det manus som jag nu har i google drive är ett hopplock av gamla versioner som jag lappade ihop efter att USB-stickan som mina manus (detta och fler) låg på hade blivit avmagnetiserad. Och efter att ha gråtit ut i förtvivlan lyckades jag gräva fram den från gamla pulseringar i olika forum (hogwats.nu 💓 ), till och med en ap-gammal version från min hemsida från 90-talet 😱. Sedan dess har jag knappt vågat titta på den. Men jag ska göra ett seriöst försök.

 

 Jag har (i anteckningsboksform tydligen...var helt säker på att jag skrivit på datorn men ajaj, kan finnas en annan version av manuset...nånstans) börjat skriva om den från kapitel 1.

 

Jag skrev om min prolog i april, bra trodde jag, men när jag läste den i går kunde jag inte annat en crincha. Vad är detta? Jag måste lägga av med det där högtravande språket, det är så inte min stil. Men jag tror jag har försökt få det att låta lite gammalmodigt och högtravande för att det är ju legenden om Balansen, Ytterligheterna, skapelsen av ljusets- och mörkrets barn och uppkomsten av Härskarna. Jag får jobba på det också.

 

Det kan hända att allt kommer att skrivas om. Det är lite jobbigt för jag mins den som ganska bra. Men.

Ja.


Terry Practhett är Död

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.

"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.

Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.

Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.

Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).

Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.

Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den. 
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.

Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.

Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut. 
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)

Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.

Vi saknar dig.

Jag saknar dig.

Din Åsa


p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day. 
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.

25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.

d.s

 

artiklar:

SvD

PC Gamer

Twitter

Aftonbladet

The Independent

Metro UK

BBC News

 

 

Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...

 

 


Min första Vargkrönikan

 Jag läste lite i min första version av Vargkrönikan.

My god! Vilket högtravande språk jag använder! Ord som jag säkerligen hittade i en Tesaurus!
"Karnap"! Jag vet knappt idag vad det är! (Det är f.ö "en hängande utbyggnad på mur eller vägg, ursprungligen av fortifikationskaraktär, senare som ren dekoration", enligt Wikipedia. Ett finare ord för burspråk helt enkelt). 

Eller vad sägs om det här: "Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar."

Jag ryser nästan och inte av välbehag! Gud vad jag hade klankat ner på den textraden om det hade varit skriven av någon annan i en "riktig" bok som inte var från första delen av förra århundradet!

Jag hoppas att jag skrivet bättre än så idag. 

Den är fin i sin naivitet och försök att hitta ett eget språk. Men hag har ett minne av att Vargrönikan led och lider lite av att jag inte kunde bestämma mig för vad det var för slags bok jag skrev. High Fantasy? Skräck? Humor? Romance? Idag lutar det nog mer mot Dark Romance. Men jag kan inte undkomma att min främsta ursprungliga inspirationskälla i berättarstil är sir Terry Pratchett och än idag kan jag glida ifrån berättelsen med små sidovinklar, inflikningar, blinkningar och små skämtsamma betraktelser som den oinvigde kan uppfattas som lite *höhö*iga.

Det är sån jag är.

 

Inge bra plats.

Jobbet.
Ingen bra plats att bli inspirerad, eller snarare få lust att skriva på. Särskilt inte när man inte har med sig sin anteckningsbok eller sin sticka med sina texter. - För då kan man inte skriva.

Åh! Saknar Vargkrönikan och Angela. Vill skriva färdigt dem!

Vill ha någon som vill ge ut dem!

tankeställare

Jag skummade igenom några av mina texter, "Angela","Vargkrönikan", några noveller (jag ska lägga ut "Enhörningen" här snart) och "Den spräckta glasbubblan", när jag överväldigades av två saker:
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.

Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p

Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen?

Möte på Tåg

 

”Hej!”

Rösten är genomträngande, gäll och lite skrikig. Den kommer från en lång, mager kvinna, med ett spetsigt, lite vesselliknande ansikte.

”Hej!” säger hon igen. Hennes blick är intensiv, stirrig. Ögonen är vidt uppspärrande och munnen hårt ihopknipen medan hon väntar på att han ska svara. Blicken är koncentrerad på honom där han sitter på tågsätet. Hon glor så att det nästan set ut som om ögonen ska ploppa ut ur huvudet på henne. Hon håller hakan högt, lite trotsigt och nästan aggressivt.

”Hej.” svarar den unge mannen försiktigt. Han tittar upp och möter hennes blick, för det gör man när någon tilltalar dig. Men hans blick flackar till, viker av, undviker ögonkontakt.  Det är på något sätt liksom uppenbart att hon inte är riktigt som andra.

”Vad heter du!?” samma höga ljudnivå.

”Johannes.” svarar den unge mannen . Han kan inte med att ignorera hennes, han är bättre uppfostrad än så, även om hela hennes uppenbarelse från den intensiva, stirrande blicken och den spända hållningen till de gammeldags hörlurarna som satt trycka över hennes öron, de för korta byxorna och den vinröda träningsjackan hon bär trotts värmen gjorde honom illa till mods.

”Jaha!” svarade hon. ”Jag heter Hanna!”

Hon ser sig omkring. Johannes sitter närmast fönstret i en dubbelsitts. Mittemot honom är det ytterligare två platser vända mot honom.

”Vart ska jag sitta!?” När hon inte genast får något svar upprepar hon frågan.

”Du kan sitta vart du vill.” Svarar han med en antydan till leende. Hon är ju uppenbart inte normal.

”Jag sätter mig här! Så kan jag lägga påsarna där! ” Hon slänger upp en näve plastpåsar från diverse butiker på sätet mittemot Johannes och slår sig ner bredvid dem.

”Hoppas bara att jag inte glömmer dem sedan!” Hon behåller sin spända hållning en stund, som om hon är redo på att fara upp från sin plats när som helst.

I början av resan utbyter de några ord, men han gör inga större försökt att driva något samtal vidare så efter ett tag tystnar hon.

 Hon stirrar inte längre på honom utan glor ut genom fönstret med en min som om världen där ute gjorde henne förnärmad och pillar samtidigt med sladdarna till hörlurarna som sitter tryckta över hennes öron.

Den unge mannen slappnar av. Han skäms lite över att behöva ha henne mittemot sig. Sedan skäms han över att han känner så och över hur han hade reagerat när hon dök upp. Undvikande. Hon är ju bara en vanlig människa. Lite udda, eller mycket udda, men bara för det har han inte rätt att behandla henne sådär undvikande eller ignorant.

Men han vill ju inte bli indragen i något som han kanske inte skulle kunna hantera. Det är av samma orsak som folk undviker att se tiggare i ögonen, eller rent av ignorerar deras existens. De vill inte bli inblandade i något som kan vara jobbigt eller störa deras vardag. Johannes funderar över det, och han funderar över hur han själv reagerat och hur han betett sig. Man ska vara trevlig och vänlig mot alla människor som man möter, vilka de än är och hur de än är så länge de inte är otrevliga mot dig. Det burkade hans föräldrar alltid säga. Och han kände att det inte var mer än rätt.

 

De närmar sig hans hållplats. Johannes samlar ihop sina saker ler vänligt till avsked mot Hanna, reser sig upp. Hon sirrar stint på honom som om hon aldrig har sett honom förut.  

När han går bort mot dörren följer hon efter honom.

”Hej!” säger hon. ”Vad heter du?!”

”Johannes”. Svarar han lite förvånad då han ju redan har svarat på den frågan. Han märker hur de andra passagerarna i vagnen stelnar till och att de gör en stor sak av att inte titta åt deras håll som om de skämdes över henne.

”Jaha! Jag heter Hanna!”

”Hej hej,” säger Johannes och skrattar lite över det absurda i situationen. Hon var ändå bra rar!

”Hej!” Säger Hanna.

Johannes nickar hejdå till henne och kliver av tåget.

”Hej då!” ropar hon och återvänder sedan till sin plats. De övriga passagerarna i vagnen slappnar synbart av när hon satt sig. Några kastar snabba sidoblickar på henne och viker sedan snabbt undan med blicken igen.

De vill ju inte verka oartiga men de vill ju inte bli inblandad i något heller.

 

©Åsa Nilsson

Bättre sent än aldrig

Jag har just (äntligen) lyssnar på Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram (här är hennes tumblr) och jag måste säga... att jag förstår varför min svåger har tjatat på mig att lyssna på det. "Det låter precis som om det var du", har han sagt, *(humm.. förutom att hon är en framgångsrik, utgiven författare och jag fortfarande inte är nånting*, har jag tänkt som svar i smyg).

Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.

Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg

- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är Kim W Andersson som har ritat serien gjorde sitt till också).

 

Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.

 

Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.

 

Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.

Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.

 

Som ett brev på posten

Jag visste att det skulle bli så här! Nu när jag har saker att göra-viktiga saker som kräver min tid och uppmärksamhet och att jag verkligen gör dem- då slår inspirationen till och jag får en brinnande lust att skriva och läsa det jag skrivit.
Och just nu passar det sig inte riktigt då jag både har (vad som känns som) sista chansen med min uppsats och dessutom skrivit in mig på en intensivkurs för körkortet
Ja jag vet vad ni tänker- 30+ och inget körkort, vad är det för en människa? Men jag kan tala om att jag 1, alltid bott så pass bra till vad det gäller lokaltrafik att jag aldrig känt behov av ett körkort och 2, när jag var sexton år kände jag mig inte alls redo att köra bil och det är först nu på senare år som behovet och känslan av att vara redo har dykt upp.

Varvarjag? Justdet! Körkort, uppsats och Vargkrönikan.
Ja, jag måste smida medans järnet är varmt. Jag vill verkligen, verkligen ha körkortet nu och gärna så snart som möjligt. Uppsatsen är viktig(are) men inte lika bråttom. Jag vill också komma igång med mitt skrivande igen så jag har något representativt att visa upp när/om jag vågar mig på att skicka in till ett förlag.
Men var sak har sin tid. Jag tror att jag lägger upp det då här: Om jag ger körkortet tre rimmar om dagen, uppsatsen två så får jag skriva lite i en timme om dagen.
Bättre är kanske: körkortet måndag, tisdag, uppsatsen onsdag och torsdag, övrigt skrivande på möjlig övrig fritid.
Fredag till söndag är barn och man hemma, då kan jag kanske få lite tid att plugga körkort. Mannen skulle nog inte anse novell- och romanskrivande som särskilt högprioriterat.
Körkort och jobb, det är vad han tycker att mina första prioriteringar borde vara, och han har i och för sig rätt.

Det är bara så typiskt att efter alla dessa år då jag haft rätt gott om tid att skriva så har inget hänt, men nu när jag absolut inte har tid då kommer inspirationen.
Bara jag kan samla mig och fixa körkort så snart som möjligt- fastän jag aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv- så ska jag nog kunna fixa både jobb och uppsats och sedan kan jag skriva när barna gått och lagt sig... I wish.

Gamla godingar

Jag sitter och går igenom mina något röriga textfiler och upptäcker en massa gammalt godis som jag helt hade glömt bort. Den där dikten tillexempel, den hade fallit mig helt ur minnet. Kanske för att jag skrev den direkt på datorn, jag minns det som jag först skrivit ner för hand bättre.
Men bland annat hittar jag en gammal novell-början på roman-jag vet inte- som jag skrev när jag var... eh tretton-fjorton kanske? Gick i högstadiet iallafall. Den är inte helt renskriven för jag minns att det hände mer efter där den sluter i Word dokumentet, och jag undrar vart det handskrivna originalet har tagit vägen.
Så drar jag mig till minnes att jag hade/har en pärm någonstans -en riktig pärm alltså, en i papper med metallringar där man sätter in sina dokument- och att jag i den har samlat en massa gamla handskrivna texter från tidiga tonåren fram till jag upptäckte det fina och enkla i att ha ett anteckningsblock.
Troligtvis sitter alla sidor av texten däri. Men den ligger på förrådet som vi hyr ute på hisingen. Inget som jag kan plocka fram just nu alltså.
Lägga ut den här? Gärna, men då vill jag läsa igenom den, skriva om och rätta den lite... perfektionist javisst som sagt.
Men å andra sidan borde den kanske få vara kvar i sitt råa ur format. Att pilla på den skulle kanske bara förstöra den. Åh, jag vet inte! Men jag vill ändå läsa igenom den först.

Aktivitet

Jaha, här var man aktiv då.
Kanske för att det krävs lite mer ork att sitt och skriva om det som jag skriver än bara skriva lite tankar om något man sett eller läst.
Det känns liksom som om jag vill lägga mer...tid på det som jag lägger upp här. Som om det är mer mycket mer seriöst.
Det som jag ska skriva om här är ju mer personligt egentligen, mer en del av mitt jag.
Jag kräver mer av det som jag ska lägga ut här än det som jag lägga ut på den andra bloggen.

Perfektionist? Javisst.

Jag och mitt skrivande

Hej.
Jag har startat den här bloggen för att kunna få ett litet forum för mig och mitt mer eller mindre seriösa skrivande.

Jag heter Åsa Nilsson och jag har skrivit sedan jag var tja ungefär sedan jag kunde skriva, jag har alltid hittat på historier, fanfictions och egna alster, även om jag inte alltid skrivit ner dem.

Mitt skrivande tog en ritkig fart i gymnasiet (1999-2001) då jag på allvar började skriva ner Vargkrönikan. Det är det verk som jag jobbar med mest, av och till sedan dess. Den är i stort sett färdig även om den gått igenom en hel del omberabetning och jag fortfarnade inte har tittat på de sista kapitlen under de två sista omgångarna som jag arbetat om berättelsen. Men den är i stort sett sig lik.

Utöver Vargkrönikan som numera kallas Vargkrönikan: Arvingen (VKA) så har det blivit en del annat också, även om det mest autav dessa bara är på idé och skiss stadiet.
De flesta av mina historier utseplar sig i så att säga samma universum som VKA. Däribland en typ deckare "De spräcka glasbubblan", två vad man kan kalla dark romance "Månbarn" och "Angela", en fantasy/skräck/familjedrama jag-vet-inte-vad "Blodsband", men även tre fantasy som utspelar sig någon helt annanstans "Berätterskan", "Ävldimma" och en som ännu inte fått någon titel. Jag är grymt dålig på titlar och tycker faktiskt inte om en enda utav mina titlar.

Jag har på senare år inte skrivit särskilt aktivt, det har blivit en hel del fullklottrade anteckningsböcker men inte mycket mer.
Jag är inte någon särskilt organiserad författare. Jag skriver när lusten eller känslan faller på, eller snarare jag hittar på och fantiserar när inspirationen slår till, men det är inte alltid som jag då har tillfälle att sätta mig och skriva iallafall inte vid datorn. Så det är därför som jag har tre-fyra fullklottrade anteckningsböcker med brottsycken av berättelser i en salig orodning.
Jag har även några fanfiction på gång. det är alltid ett bra sätt att träna sin fantasi tycker jag.


Just nu försöker jag väl sattsa mest på Angela. Det är en av få av mina berätteler som i all sin korthet är klar, och egentligen bara behöver fyllas ut lite grann. Jag kommer återkomma till denna. Och även alla mina andra berättelser som alla ska få sig en mer fullständig precentation.

Men jag då? Vem är jag?
Som sagt. Jag skriver på skoj mest, men drömmen är ju att blipublicerad någon gång.
Jag är en nörd och kan nörda ner mig i rätt mycket. Jag älskar att nörda. :)

Det har som jag skrev inte blivit så mycket koncentrerat skrivande på sista tiden. Som småbarnsmor kan det vara svårt att få tid till sådant, och när jag väl har tid...ja då blir det oftast att jag hör något annat avslappnande och världsfrånvänande som att spela datorspel.

Jag önskar att jag tog mig mer tid att skriva och rita. Och från och med nu ska jag försöka göra det.

Hej.

Första inlägget.

Här är mitt första inlägg, ingen text, bara en liten inledninge.
 
Hej. Åsa Nilsson, dragonmind, här är jag.
 
Här tänker jag lägga ut textsnuttar som jag skrivit, delar av texter som jag jobbar på, noveller dikter, ja gud vet vad.
Jag ska även skriva om mitt skrivande, hur det går, hur jag mår och vad jag tänker mig.
 
Någon gång kanske jag blir klar med något och kanske till och med publicerad. Hoppas kan man ju alltid ;)

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.


RSS 2.0