Jagvillskriva

Det blev inte exakt som jag hade tänkt mig. Men så var det tre nätter sedan jag drömde det:

 

Luckan av gyllene mässing stack upp likt en glänsande stubbe ur en liten gräsbevuxen ö mitt i träsket.

Om du klättrade ner för den lilla stegen kom du in i ett ombonat hem som påminde om en korsning mellan ett Hobbithål och kapten Nemos ubåt. Där fanns stoppade möbler, tjocka mattor, bokhyllor dignande av böcker och lampor med skärmar av blyinfattade glasmönster.Stora runda fönster öppnade ut mot det ljusa men grumliga träskvattnet så man kunde se djurlivet i form av fiskar, krokodiler och vattenlevande gnagare.

 Detta var inget mörkt och dyster träsk med gyttgigt vatten eller stinkande sumpgaser. Det var ett livfullt och  fullt av liv. Vattnet var rent och de tuvtäckta öarna perfekta hem för vattenfåglar. Mot mitten öppnade den upp sig till en mörkblå sjö där abborrar, gäddor och insjölaxar lekte.Över träsket kretsade harpyrorna. Få vet detta men även harpyrorna sjunger likt sina systrar sirenerna. Men deras sång är mer rytmisk än melodisk och brukar ackompanjeras av knäppningar, stamp och dunkande mot trädstammar. Detta i kombination med harpyrornas slitna fjäderdräkt, toviga hår och blekgula hy gör att deras musik snarare brukar uppfattas som hotfullt än vacker av de mindre insatta. Men om du skulle ta dig tiden att sitta ner, avnjuta en god pipa eller glas vin och verkligen lyssna till harpyrornas sång skulle du finna en helt ny värld öppna sig.

Men vi kan alla vara överens om att harpyrornas mindre fördelaktiga yttre och deras levnadsmiljö lett till deras dåliga rykte. Och det stämmer att de inte är lika behagliga att se på som deras sköna systrar sirenerna. Men du misstar dig om du tror att deras tuffisga och slitna fjäderdräkt beror på dålig skötsel eller osunt leverne. Deras fjädrar växer snett av naturen och det är av genetiska underarter som lett till att de ibland finns kala fjäderlösa ytor på deras fågelkropp. Deras hår är tunnare och svårare att sköta än deras systrar och deras hy ser gul och fläckig ut på grund av att de är känsliga för solen och de ofta lever med solskador.

Vad det gäller om deras ryckte som asätare som förorenar sitt bo och sin matplats är det bara delvis sant. De väljer att äta självdöda djur då de inte kan med att döda någon levande varelse för egen del. De sköter å andra sidan gärna om sjuka och skadade med mål att se dem friska igen. Deras uppoffring av den lilla yttre skönhet som de fötts med till förmån att sköta om dem som ingen vill veta av ser de inte som just det, utan snarare som en självklarhet.

Det finns naturligtvis elaka, själviska och ondsinta harpyror, men många av dem är milda, blyga och drar sig helst undan för att de föredrar träskets ro i jämförelse med mer hektiska områden där det finns fler människor.

 

Många ser dock bara deras utseende, seras val av föda och vart de bor och därigenom drar slutsatsen att de är otäcka, obehagliga och orena.

Men någons omsåg förbi allt det var alvprinsen Turanor som vid ett besök i träsket för att studera fågellivet mötte Flyggja, harpyran. Han såg vad hon gjorde, han hörde henne berätta om djuren i träsket och han såg förbi hennes trassliga fjäderdräkt, hennes toviga hår, fläckiga hy, vattniga ögon och spruckna läppar. Han såg den hon var, den skönhet som hon bar i sitt hjärta och han var hopplöst förlorad i en kärlek som var dömd att aldrig förstås eller accepteras.

Hon avskydde världen den dagen. Hon avskydde den och hatade allt som fanns i den. Hon kände äckel inför sin familj, vrede över sina vänner. Hon var till och med arg på sin käreste! Hon ville inte tänka på honom, för då fick hon en obehaglig klump i magen.
Hon hade flytt sitt hem för att försöka söka frid i skogen. Inte för att det hjälpte.

Hon vredgades över att solen sken, att luften var torr och vämjdes över fåglarnas sång.
Hon grät av ilska och svor för sig själv där hon stormade fram genom skogen likt en tornado och försökte att färga av sin ilska på minsta lilla löv hon passerade.
När stigen hon ångat fram på tog slut störtade hon in bland snåren. Hon slet i de små plantorna och sparkade undan grenar som låg i hennes väg. Slutligen fastnade hon i en slingerväxt och det krävdes många svordomar, rivsår och uppslitna rötter innan hon tog sig loss. Med slingor från plantan fortfarande insnärjda i sitt hår och kring sina armar hoppade hon ner från en sten och hamnade i en glänta.
Hon glodde svart på det halvdöda, lilla träd som stod mitt i gläntan. Med ett tjut slet hon åt sig en gren som låg på marken och gick lös på det stackars trädet.
Hon slog och slog till flisorna flög, hon skrek, vrålade ut sin ilska och frustration, hon bankade grenen hårt mot trädets stam ända till den gick av. Med den halverade grenen i sina händer sjönk hon ner på knä och grät. Hon skrek ut sin frustration. Aldrig hade hon varit så arg tidigare och hon visste inte ens varför, bara att hon var det. Förbannade Gud och alla människor, på sitt hem, sin familj och sina vänner.
Hon fnös.

Plötsligt föll en stillhet över skogen, en sådant total och övergripande stillhet att hon inte kunde låta bli att upptäcka den mitt i sitt vredesutbrott, avbryta sina mordiska tankar och titta upp för att undrande se sig om efter vad det kan vara som fick allt att bli så stilla, så lugnt. Då hon sträckte på halsen för att se upp möttes hon av ett par bruna, milda ögon som såg rätt in i hennes. Hon flämtade till.
Där i utkanten av gläntan stod han, den vackraste varelse hon någonsin sett. Hans huvud var litet och välformat, halsen var lång och smäcker, benen starka och bringan kraftfull. Manen var som av vitt silke och längst ut på svanstippen såg hon en tofs av samma silkes hår.
De kluvna hovarna var kransade av ett mjukt hovskägg och från hans haka växte ett mjukt skägg. Men det mest fantastiska var det elfenbensvita, spiralvridna horn som sköt upp från hans panna.
Som en slagen blev hon sittande och bara stirrade med vidöppen mun. Aldrig hade hon sett något liknande, aldrig hade hon sett något så underbart.
Enhörningen slog med svansen en gång och gick sedan fram emot henne. Han sänkte sin smäckra kropp till marken och lade sedan sitt huvud i hennes knä. Chockad och som i trans började hon smeka hans huvud och man.

Legenderna om enhörningar säger att de söker sig till renhet, och att det därför bara är en jungfru som kan infånga en enhörning. Antingen har de aldrig preciserat vilken typ av renhet det är som drar en enhörning till sig eller så har legenderna berättats fel.
En ren och kraftfull känsla är kanske allt som krävs, och då kan det lika gärna vara obefläckad ilska som total glädje eller oskuld. Kanske dras Enhörningen lika lätt till hat som till kärlek, eftersom dessa två är några av universums största krafter.
Kanske kände enhörningen den lilla, men starkt lysande kornet av ren kärlek längst inne i hennes hjärta, det där lilla kornet som kändes som en otäck klump i magen.
Eller så är legenderna osanna.
Vem vet. Flickan visste inte, hon visste bara att den lilla stunden, eller var det en timme, eller hela dagen? Inte ens det visste hon, för det kändes som om tiden stod stilla och hon satt där med enhörningens huvud i sitt knä i en evighet. Men när den reste sig upp och lämnade henne kände hon sig lugn, avslappnad och lycklig. Det var som om enhörningens närvaro hade tvättat bort att känsla av missnöje och ilska från hennes själ.
Under den stunden som enhörningen varit hos henne hade hennes sår läkts och hon kände sig fullkomlig.
När hon sedan återvände hem var hon mer lugn och harmonisk än hon hade varit på många år. Även om det senare i livet hände att det kändes svårt och svart, även hon bråkade med sin familj, sina vänner och sin älskade igen, även om det kom stunder då hennes ilska var nära att koka över och uppgivenheten hotade att ta makt över henne kunde hon aldrig glömma sitt möte med enhörningen och vad det hade gjort med henne. Varje gång som hon kände sig ledsen eller arg kunde hon plocka fram det minnet ur sitt hjärta och åter känna friden och stillsamheten komma över henne. Hon blev åter lycklig.

 

©Åsa Nilsson

©Åsa Nilsson

Hur som helst så gillar jag den ändå. Någon gång kanske jag kan srkiva det som hände innan.

 

Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med den gyllene sanden och havets salt. Mina krafter var helt uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar? Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och öppna, blödande sår, hans ljusa hår hängde i stripor. Och ändå, trots att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinns hos en hjälte. En sann hjälte.

 

Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna form och jag föll handlöst den sista metern till marken. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom; Lloche, min vän. Med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.
Det där förbannade svärdet! Den vita klingan han fått av silvermagikern. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens rispa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste det med. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender, över förlorade vänner.
”Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt.” sade jag till honom, min hals var torr och min röst skrovlig.
Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.
”Är det inte underligt,” sa han. ”Hur tiden kan förändra än människa?”
”Jo,” svarade jag. ”Jag har märkt det.”
Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring kedjan med kristallen som hängde kring min hals och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.
”Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?”
”Det vet bara gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna.
Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara.”
Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Heder, det var allt för honom, riddarkodex, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.
”Farväl då, mitt hjärtas broder.”
”På återseende, min själs syster.”
Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.

©Åsa Nilsson

Det är är en gammal, gammal liten novell som jags krev för länge länge sedan.
Den är inte så mycket att komma med egentligen, den hade kanske passat bättre att omforma till en dikt.
-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*

Jag såg tiden stanna

.

Jag har sett tiden stanna.
Det var en otäck upplevelse, men inte alls lika hemskt som man skulle kunna tro.
Det var en kylig höstkväll i oktober, jag satt på centralstationen och väntade på tåget hem.
Eftersom jag inte hade någon egen klocka fick jag gå efter de stora urtavlor som finns längs med perrongerna.
Det var just en sådan jag satt och drömmande betraktade då det skedde.
Jag hade med blicken följt sekundvisaren på dess tripp runt tavlan och då den nådde sin högsta punkt stannade den plötsligt upp i sin bana och blev stilla.

Sekunderna visades inte längre, minuterna slutade att räknas och timmarna fanns inte mer.
Medan jag förvånat stirrade på den nu orörliga urtavlan hörde jag hur tyst det hade blivit.
Tickandet, klockans säkra, stadiga hjärtslag hade upphört. Tystnaden som följde var öronbedövande.

Jag såg tiden stanna, jag hörde ljudet upphöra och ändå var jag aldrig rädd.
Månen spred sitt benvita ljus över stationen och jag visste att även om timmarna inte längre fanns så fanns jag och alla andra varelser på centralstationen,
alla i sina egna tidsrytmer, sina egna världar, sina egna liv. Snart skulle tiden komma tillbaka och allt skulle vara som förut.
Men just nu, just då var det bara jag och månen i vår egen lilla lucka av tidlöshet och ro.

Jag hade sett tiden stanna, jag hade fått uppleva en liten gnutta av evigheten och för det är jag nöjd.
'