Tre sidor om dagen håller inspirationen igång.

Jag såg en intervju, eller ja ett samtal, mellan John Ajvide Lindqvist
och Sara Bergmark Elfgren där Ajvide sa att han försöker ha som rutin att skriva minst tre datorskrivna sidor per dag. Oavsett om det blev bra eller inte så ska han skriva tre sidor per dag, bara för att något ur sig.
Det låter som en rätt bra rutin om man vill bli klar med sitt verk.
Om…NÄR jag fått ordning på datorn och ett fungerande wordsprogram ska jag försöka införa det. Om jag nu någonsin vill bli klar och publisserad kan det vara bra att ha en rutin.
Det skulle vara kul att kunna införa det. ÅS jag blir klar med Angela, Vargkrönikan och alla de andra. Alla noveller som jag har idéer om och så vidare. Framförallt borde jag ta som rutin att skriva ner dem överhuvudtaget, hur de än blir så måste jag skriva ner dem så jag inte glömmer bort dem, missar dem.

Min första Vargkrönikan

 Jag läste lite i min första version av Vargkrönikan.

My god! Vilket högtravande språk jag använder! Ord som jag säkerligen hittade i en Tesaurus!
"Karnap"! Jag vet knappt idag vad det är! (Det är f.ö "en hängande utbyggnad på mur eller vägg, ursprungligen av fortifikationskaraktär, senare som ren dekoration", enligt Wikipedia. Ett finare ord för burspråk helt enkelt). 

Eller vad sägs om det här: "Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar."

Jag ryser nästan och inte av välbehag! Gud vad jag hade klankat ner på den textraden om det hade varit skriven av någon annan i en "riktig" bok som inte var från första delen av förra århundradet!

Jag hoppas att jag skrivet bättre än så idag. 

Den är fin i sin naivitet och försök att hitta ett eget språk. Men hag har ett minne av att Vargrönikan led och lider lite av att jag inte kunde bestämma mig för vad det var för slags bok jag skrev. High Fantasy? Skräck? Humor? Romance? Idag lutar det nog mer mot Dark Romance. Men jag kan inte undkomma att min främsta ursprungliga inspirationskälla i berättarstil är sir Terry Pratchett och än idag kan jag glida ifrån berättelsen med små sidovinklar, inflikningar, blinkningar och små skämtsamma betraktelser som den oinvigde kan uppfattas som lite *höhö*iga.

Det är sån jag är.

 

Luckan i träsket

Det blev inte exakt som jag hade tänkt mig. Men så var det tre nätter sedan jag drömde det:
 

Luckan av gyllene mässing stack upp likt en glänsande stubbe ur en liten gräsbevuxen ö mitt i träsket.

Om du klättrade ner för den lilla stegen kom du in i ett ombonat hem som påminde om en korsning mellan ett Hobbithål och kapten Nemos ubåt. Där fanns stoppade möbler, tjocka mattor, bokhyllor dignande av böcker och lampor med skärmar av blyinfattade glasmönster.Stora runda fönster öppnade ut mot det ljusa men grumliga träskvattnet så man kunde se djurlivet i form av fiskar, krokodiler och vattenlevande gnagare.

 Detta var inget mörkt och dyster träsk med gyttgigt vatten eller stinkande sumpgaser. Det var ett livfullt och  fullt av liv. Vattnet var rent och de tuvtäckta öarna perfekta hem för vattenfåglar. Mot mitten öppnade den upp sig till en mörkblå sjö där abborrar, gäddor och insjölaxar lekte.Över träsket kretsade harpyrorna. Få vet detta men även harpyrorna sjunger likt sina systrar sirenerna. Men deras sång är mer rytmisk än melodisk och brukar ackompanjeras av knäppningar, stamp och dunkande mot trädstammar. Detta i kombination med harpyrornas slitna fjäderdräkt, toviga hår och blekgula hy gör att deras musik snarare brukar uppfattas som hotfullt än vacker av de mindre insatta. Men om du skulle ta dig tiden att sitta ner, avnjuta en god pipa eller glas vin och verkligen lyssna till harpyrornas sång skulle du finna en helt ny värld öppna sig.

Men vi kan alla vara överens om att harpyrornas mindre fördelaktiga yttre och deras levnadsmiljö lett till deras dåliga rykte. Och det stämmer att de inte är lika behagliga att se på som deras sköna systrar sirenerna. Men du misstar dig om du tror att deras tuffisga och slitna fjäderdräkt beror på dålig skötsel eller osunt leverne. Deras fjädrar växer snett av naturen och det är av genetiska underarter som lett till att de ibland finns kala fjäderlösa ytor på deras fågelkropp. Deras hår är tunnare och svårare att sköta än deras systrar och deras hy ser gul och fläckig ut på grund av att de är känsliga för solen och de ofta lever med solskador.

Vad det gäller om deras ryckte som asätare som förorenar sitt bo och sin matplats är det bara delvis sant. De väljer att äta självdöda djur då de inte kan med att döda någon levande varelse för egen del. De sköter å andra sidan gärna om sjuka och skadade med mål att se dem friska igen. Deras uppoffring av den lilla yttre skönhet som de fötts med till förmån att sköta om dem som ingen vill veta av ser de inte som just det, utan snarare som en självklarhet.

Det finns naturligtvis elaka, själviska och ondsinta harpyror, men många av dem är milda, blyga och drar sig helst undan för att de föredrar träskets ro i jämförelse med mer hektiska områden där det finns fler människor.

 

Många ser dock bara deras utseende, seras val av föda och vart de bor och därigenom drar slutsatsen att de är otäcka, obehagliga och orena.

Men någons omsåg förbi allt det var alvprinsen Turanor som vid ett besök i träsket för att studera fågellivet mötte Flyggja, harpyran. Han såg vad hon gjorde, han hörde henne berätta om djuren i träsket och han såg förbi hennes trassliga fjäderdräkt, hennes toviga hår, fläckiga hy, vattniga ögon och spruckna läppar. Han såg den hon var, den skönhet som hon bar i sitt hjärta och han var hopplöst förlorad i en kärlek som var dömd att aldrig förstås eller accepteras.

 

tankeställare

Jag skummade igenom några av mina texter, "Angela","Vargkrönikan", några noveller (jag ska lägga ut "Enhörningen" här snart) och "Den spräckta glasbubblan", när jag överväldigades av två saker:
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.

Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p

Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen?

Det var det värsta

Det var väldigt vad det gick i stå.
Jag som skulle redovisa allt jag har skrivit.
Lägga ut noveller, halv och helfärdiga verk.
Söka inspiration och kraft att ta kontakt med förlag.

Aja.
Jag har köpt mig en ny.anteckningsbok och penna på pocketshop, och har dessutom en idé till en typ fiction till World War Z ( en bok som jag inte ens har läst men vet vad det är för något).

Inspiration

Inspiration, det är väl något som alla författare och konstnärer behöver?
Men det finns mycket i världen som inspirerar. Det finns det som inspirerar oss att skriva, ger oss idéer och får igång vår fantasi. Men det finns också det som inspierar oss genom att påverkar våran stil vårat sätt att tänka och vårat sätt att berätta (eller rita/teckna).
Det är som många etablerade författare säger som tipps till de som vill komma igång och skriva: Läs, läs, läs och skriv, skriv, skriv.
Men det är ju inte bara det vi läser som påverkar oss utan även det vi ser i filmer och TV-serier.
Och sedan är de tju de personer som inspirerar oss bara genom att vara den de är, göra det de gör och säga det de säger. Det kan vara skådespelare, historiska personligheter, författare, konstnärer, politiker, någon annan typ av offentlig person, en lärare eller någon nära vän eller familjemedlem.
Även musik är en källa till inspiration, som stämnings inspiration men för mig även inspiration till berättelser, platser i berättelserna och karaktärer (jag har tillexempel själv ett flertal låtlistor på spotify där jag samlat låtar som inspirerar mig till vissa av mian berättelser).

Dessutom vill jag påstå att det är det som vi möter tidigt i livet som troligtvis är vad som påverkar oss mest, i alla fall så är det så för mig.
Det finns få saker som påverkat mina grundinställningar till fantasy, drakar, män, kvinnor och ett sätt att berätta som de saker som jag såg och läste tidigt i mitt liv.
 
Jag ska gå närmare in på det en annan gång.
 
 

Jag och mitt skrivande

Hej.
Jag har startat den här bloggen för att kunna få ett litet forum för mig och mitt mer eller mindre seriösa skrivande.

Jag heter Åsa Nilsson och jag har skrivit sedan jag var tja ungefär sedan jag kunde skriva, jag har alltid hittat på historier, fanfictions och egna alster, även om jag inte alltid skrivit ner dem.

Mitt skrivande tog en ritkig fart i gymnasiet (1999-2001) då jag på allvar började skriva ner Vargkrönikan. Det är det verk som jag jobbar med mest, av och till sedan dess. Den är i stort sett färdig även om den gått igenom en hel del omberabetning och jag fortfarnade inte har tittat på de sista kapitlen under de två sista omgångarna som jag arbetat om berättelsen. Men den är i stort sett sig lik.

Utöver Vargkrönikan som numera kallas Vargkrönikan: Arvingen (VKA) så har det blivit en del annat också, även om det mest autav dessa bara är på idé och skiss stadiet.
De flesta av mina historier utseplar sig i så att säga samma universum som VKA. Däribland en typ deckare "De spräcka glasbubblan", två vad man kan kalla dark romance "Månbarn" och "Angela", en fantasy/skräck/familjedrama jag-vet-inte-vad "Blodsband", men även tre fantasy som utspelar sig någon helt annanstans "Berätterskan", "Ävldimma" och en som ännu inte fått någon titel. Jag är grymt dålig på titlar och tycker faktiskt inte om en enda utav mina titlar.

Jag har på senare år inte skrivit särskilt aktivt, det har blivit en hel del fullklottrade anteckningsböcker men inte mycket mer.
Jag är inte någon särskilt organiserad författare. Jag skriver när lusten eller känslan faller på, eller snarare jag hittar på och fantiserar när inspirationen slår till, men det är inte alltid som jag då har tillfälle att sätta mig och skriva iallafall inte vid datorn. Så det är därför som jag har tre-fyra fullklottrade anteckningsböcker med brottsycken av berättelser i en salig orodning.
Jag har även några fanfiction på gång. det är alltid ett bra sätt att träna sin fantasi tycker jag.


Just nu försöker jag väl sattsa mest på Angela. Det är en av få av mina berätteler som i all sin korthet är klar, och egentligen bara behöver fyllas ut lite grann. Jag kommer återkomma till denna. Och även alla mina andra berättelser som alla ska få sig en mer fullständig precentation.

Men jag då? Vem är jag?
Som sagt. Jag skriver på skoj mest, men drömmen är ju att blipublicerad någon gång.
Jag är en nörd och kan nörda ner mig i rätt mycket. Jag älskar att nörda. :)

Det har som jag skrev inte blivit så mycket koncentrerat skrivande på sista tiden. Som småbarnsmor kan det vara svårt att få tid till sådant, och när jag väl har tid...ja då blir det oftast att jag hör något annat avslappnande och världsfrånvänande som att spela datorspel.

Jag önskar att jag tog mig mer tid att skriva och rita. Och från och med nu ska jag försöka göra det.

Hej.

RSS 2.0