Jagvillskriva

Det är är en gammal, gammal liten novell som jags krev för länge länge sedan.
Den är inte så mycket att komma med egentligen, den hade kanske passat bättre att omforma till en dikt.
-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*

Jag såg tiden stanna

.

Jag har sett tiden stanna.
Det var en otäck upplevelse, men inte alls lika hemskt som man skulle kunna tro.
Det var en kylig höstkväll i oktober, jag satt på centralstationen och väntade på tåget hem.
Eftersom jag inte hade någon egen klocka fick jag gå efter de stora urtavlor som finns längs med perrongerna.
Det var just en sådan jag satt och drömmande betraktade då det skedde.
Jag hade med blicken följt sekundvisaren på dess tripp runt tavlan och då den nådde sin högsta punkt stannade den plötsligt upp i sin bana och blev stilla.

Sekunderna visades inte längre, minuterna slutade att räknas och timmarna fanns inte mer.
Medan jag förvånat stirrade på den nu orörliga urtavlan hörde jag hur tyst det hade blivit.
Tickandet, klockans säkra, stadiga hjärtslag hade upphört. Tystnaden som följde var öronbedövande.

Jag såg tiden stanna, jag hörde ljudet upphöra och ändå var jag aldrig rädd.
Månen spred sitt benvita ljus över stationen och jag visste att även om timmarna inte längre fanns så fanns jag och alla andra varelser på centralstationen,
alla i sina egna tidsrytmer, sina egna världar, sina egna liv. Snart skulle tiden komma tillbaka och allt skulle vara som förut.
Men just nu, just då var det bara jag och månen i vår egen lilla lucka av tidlöshet och ro.

Jag hade sett tiden stanna, jag hade fått uppleva en liten gnutta av evigheten och för det är jag nöjd.
'