Som ett brev på posten
Jag visste att det skulle bli så här! Nu när jag har saker att göra-viktiga saker som kräver min tid och uppmärksamhet och att jag verkligen gör dem- då slår inspirationen till och jag får en brinnande lust att skriva och läsa det jag skrivit.
Och just nu passar det sig inte riktigt då jag både har (vad som känns som) sista chansen med min uppsats och dessutom skrivit in mig på en intensivkurs för körkortet
Ja jag vet vad ni tänker- 30+ och inget körkort, vad är det för en människa? Men jag kan tala om att jag 1, alltid bott så pass bra till vad det gäller lokaltrafik att jag aldrig känt behov av ett körkort och 2, när jag var sexton år kände jag mig inte alls redo att köra bil och det är först nu på senare år som behovet och känslan av att vara redo har dykt upp.
Varvarjag? Justdet! Körkort, uppsats och Vargkrönikan.
Ja, jag måste smida medans järnet är varmt. Jag vill verkligen, verkligen ha körkortet nu och gärna så snart som möjligt. Uppsatsen är viktig(are) men inte lika bråttom. Jag vill också komma igång med mitt skrivande igen så jag har något representativt att visa upp när/om jag vågar mig på att skicka in till ett förlag.
Men var sak har sin tid. Jag tror att jag lägger upp det då här: Om jag ger körkortet tre rimmar om dagen, uppsatsen två så får jag skriva lite i en timme om dagen.
Bättre är kanske: körkortet måndag, tisdag, uppsatsen onsdag och torsdag, övrigt skrivande på möjlig övrig fritid.
Fredag till söndag är barn och man hemma, då kan jag kanske få lite tid att plugga körkort. Mannen skulle nog inte anse novell- och romanskrivande som särskilt högprioriterat.
Körkort och jobb, det är vad han tycker att mina första prioriteringar borde vara, och han har i och för sig rätt.
Det är bara så typiskt att efter alla dessa år då jag haft rätt gott om tid att skriva så har inget hänt, men nu när jag absolut inte har tid då kommer inspirationen.
Bara jag kan samla mig och fixa körkort så snart som möjligt- fastän jag aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv- så ska jag nog kunna fixa både jobb och uppsats och sedan kan jag skriva när barna gått och lagt sig... I wish.
Och just nu passar det sig inte riktigt då jag både har (vad som känns som) sista chansen med min uppsats och dessutom skrivit in mig på en intensivkurs för körkortet
Ja jag vet vad ni tänker- 30+ och inget körkort, vad är det för en människa? Men jag kan tala om att jag 1, alltid bott så pass bra till vad det gäller lokaltrafik att jag aldrig känt behov av ett körkort och 2, när jag var sexton år kände jag mig inte alls redo att köra bil och det är först nu på senare år som behovet och känslan av att vara redo har dykt upp.
Varvarjag? Justdet! Körkort, uppsats och Vargkrönikan.
Ja, jag måste smida medans järnet är varmt. Jag vill verkligen, verkligen ha körkortet nu och gärna så snart som möjligt. Uppsatsen är viktig(are) men inte lika bråttom. Jag vill också komma igång med mitt skrivande igen så jag har något representativt att visa upp när/om jag vågar mig på att skicka in till ett förlag.
Men var sak har sin tid. Jag tror att jag lägger upp det då här: Om jag ger körkortet tre rimmar om dagen, uppsatsen två så får jag skriva lite i en timme om dagen.
Bättre är kanske: körkortet måndag, tisdag, uppsatsen onsdag och torsdag, övrigt skrivande på möjlig övrig fritid.
Fredag till söndag är barn och man hemma, då kan jag kanske få lite tid att plugga körkort. Mannen skulle nog inte anse novell- och romanskrivande som särskilt högprioriterat.
Körkort och jobb, det är vad han tycker att mina första prioriteringar borde vara, och han har i och för sig rätt.
Det är bara så typiskt att efter alla dessa år då jag haft rätt gott om tid att skriva så har inget hänt, men nu när jag absolut inte har tid då kommer inspirationen.
Bara jag kan samla mig och fixa körkort så snart som möjligt- fastän jag aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv- så ska jag nog kunna fixa både jobb och uppsats och sedan kan jag skriva när barna gått och lagt sig... I wish.
Gamla godingar
Jag sitter och går igenom mina något röriga textfiler och upptäcker en massa gammalt godis som jag helt hade glömt bort. Den där dikten tillexempel, den hade fallit mig helt ur minnet. Kanske för att jag skrev den direkt på datorn, jag minns det som jag först skrivit ner för hand bättre.
Men bland annat hittar jag en gammal novell-början på roman-jag vet inte- som jag skrev när jag var... eh tretton-fjorton kanske? Gick i högstadiet iallafall. Den är inte helt renskriven för jag minns att det hände mer efter där den sluter i Word dokumentet, och jag undrar vart det handskrivna originalet har tagit vägen.
Så drar jag mig till minnes att jag hade/har en pärm någonstans -en riktig pärm alltså, en i papper med metallringar där man sätter in sina dokument- och att jag i den har samlat en massa gamla handskrivna texter från tidiga tonåren fram till jag upptäckte det fina och enkla i att ha ett anteckningsblock.
Troligtvis sitter alla sidor av texten däri. Men den ligger på förrådet som vi hyr ute på hisingen. Inget som jag kan plocka fram just nu alltså.
Lägga ut den här? Gärna, men då vill jag läsa igenom den, skriva om och rätta den lite... perfektionist javisst som sagt.
Men å andra sidan borde den kanske få vara kvar i sitt råa ur format. Att pilla på den skulle kanske bara förstöra den. Åh, jag vet inte! Men jag vill ändå läsa igenom den först.
Men bland annat hittar jag en gammal novell-början på roman-jag vet inte- som jag skrev när jag var... eh tretton-fjorton kanske? Gick i högstadiet iallafall. Den är inte helt renskriven för jag minns att det hände mer efter där den sluter i Word dokumentet, och jag undrar vart det handskrivna originalet har tagit vägen.
Så drar jag mig till minnes att jag hade/har en pärm någonstans -en riktig pärm alltså, en i papper med metallringar där man sätter in sina dokument- och att jag i den har samlat en massa gamla handskrivna texter från tidiga tonåren fram till jag upptäckte det fina och enkla i att ha ett anteckningsblock.
Troligtvis sitter alla sidor av texten däri. Men den ligger på förrådet som vi hyr ute på hisingen. Inget som jag kan plocka fram just nu alltså.
Lägga ut den här? Gärna, men då vill jag läsa igenom den, skriva om och rätta den lite... perfektionist javisst som sagt.
Men å andra sidan borde den kanske få vara kvar i sitt råa ur format. Att pilla på den skulle kanske bara förstöra den. Åh, jag vet inte! Men jag vill ändå läsa igenom den först.
Älskar jag verkligen dig?
Älskar jag verkligen dig? Hör jag mig själv fråga.
Jag är glad att du sover så att du ingenting hör.
Jag sitter bredvid dig i soffan och ser på dina anletsdrag.
Du röker för mycket,
Du dricker ibland lite väl.
Du kan inte hålla i pengar.
Vi är så olika.
Vi har så lite gemensamt.
Älskar jag verkligen dig?
Jag är glad att du sover och ingenting hör.
För jag vill aldrig såra dig och jag vill skydda dig från dem som gör det.
Jag vill att du ska vara lycklig, varm och trygg.
När du är ledsen vill jag kunna trösta dig.
När du är sjuk vill jag ta hand om dig.
När du har problem vill jag hjälpa dig.
Jag vill vara där för dig.
Med hela min varelse, med hela min själ.
Ändå håller jag mig på avstånd.
Ändå drar jag mig undan.
Ändå beter jag mig som likgiltig.
Ändå frågar jag mig: Vågar jag verkligen älska dig?
Jag är glad att du sover så att du ingenting hör.
Jag sitter bredvid dig i soffan och ser på dina anletsdrag.
Du röker för mycket,
Du dricker ibland lite väl.
Du kan inte hålla i pengar.
Vi är så olika.
Vi har så lite gemensamt.
Älskar jag verkligen dig?
Jag är glad att du sover och ingenting hör.
För jag vill aldrig såra dig och jag vill skydda dig från dem som gör det.
Jag vill att du ska vara lycklig, varm och trygg.
När du är ledsen vill jag kunna trösta dig.
När du är sjuk vill jag ta hand om dig.
När du har problem vill jag hjälpa dig.
Jag vill vara där för dig.
Med hela min varelse, med hela min själ.
Ändå håller jag mig på avstånd.
Ändå drar jag mig undan.
Ändå beter jag mig som likgiltig.
Ändå frågar jag mig: Vågar jag verkligen älska dig?
Jag såg tiden stanna
Det är är en gammal, gammal liten novell som jags krev för länge länge sedan.
Den är inte så mycket att komma med egentligen, den hade kanske passat bättre att omforma till en dikt.
-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*
Den är inte så mycket att komma med egentligen, den hade kanske passat bättre att omforma till en dikt.
-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*-'¨~*~*~¨-*
Jag såg tiden stanna
.Jag har sett tiden stanna.
Det var en otäck upplevelse, men inte alls lika hemskt som man skulle kunna tro.
Det var en kylig höstkväll i oktober, jag satt på centralstationen och väntade på tåget hem.
Eftersom jag inte hade någon egen klocka fick jag gå efter de stora urtavlor som finns längs med perrongerna.
Det var just en sådan jag satt och drömmande betraktade då det skedde.
Jag hade med blicken följt sekundvisaren på dess tripp runt tavlan och då den nådde sin högsta punkt stannade den plötsligt upp i sin bana och blev stilla.
Sekunderna visades inte längre, minuterna slutade att räknas och timmarna fanns inte mer.
Medan jag förvånat stirrade på den nu orörliga urtavlan hörde jag hur tyst det hade blivit.
Tickandet, klockans säkra, stadiga hjärtslag hade upphört. Tystnaden som följde var öronbedövande.
Jag såg tiden stanna, jag hörde ljudet upphöra och ändå var jag aldrig rädd.
Månen spred sitt benvita ljus över stationen och jag visste att även om timmarna inte längre fanns så fanns jag och alla andra varelser på centralstationen,
alla i sina egna tidsrytmer, sina egna världar, sina egna liv. Snart skulle tiden komma tillbaka och allt skulle vara som förut.
Men just nu, just då var det bara jag och månen i vår egen lilla lucka av tidlöshet och ro.
Jag hade sett tiden stanna, jag hade fått uppleva en liten gnutta av evigheten och för det är jag nöjd.
'
©Åsa Nilsson
Aktivitet
Jaha, här var man aktiv då.
Kanske för att det krävs lite mer ork att sitt och skriva om det som jag skriver än bara skriva lite tankar om något man sett eller läst.
Det känns liksom som om jag vill lägga mer...tid på det som jag lägger upp här. Som om det är mer mycket mer seriöst.
Det som jag ska skriva om här är ju mer personligt egentligen, mer en del av mitt jag.
Jag kräver mer av det som jag ska lägga ut här än det som jag lägga ut på den andra bloggen.
Perfektionist? Javisst.
Kanske för att det krävs lite mer ork att sitt och skriva om det som jag skriver än bara skriva lite tankar om något man sett eller läst.
Det känns liksom som om jag vill lägga mer...tid på det som jag lägger upp här. Som om det är mer mycket mer seriöst.
Det som jag ska skriva om här är ju mer personligt egentligen, mer en del av mitt jag.
Jag kräver mer av det som jag ska lägga ut här än det som jag lägga ut på den andra bloggen.
Perfektionist? Javisst.
