Jagvillskriva

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.

"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.

Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.

Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.

Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).

Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.

Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den. 
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.

Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.

Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut. 
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)

Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.

Vi saknar dig.

Jag saknar dig.

Din Åsa

p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day. 
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.

25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.

d.s

 

artiklar:

SvD

PC Gamer

Twitter

Aftonbladet

The Independent

Metro UK

BBC News

 

 

Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...

 

 

Jag skummade igenom några av mina texter, "Angela","Vargkrönikan", några noveller (jag ska lägga ut "Enhörningen" här snart) och "Den spräckta glasbubblan", när jag överväldigades av två saker:
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.

Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p

Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen?

Jag har just (äntligen) lyssnar på Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram (här är hennes tumblr) och jag måste säga... att jag förstår varför min svåger har tjatat på mig att lyssna på det. "Det låter precis som om det var du", har han sagt, *(humm.. förutom att hon är en framgångsrik, utgiven författare och jag fortfarande inte är nånting*, har jag tänkt som svar i smyg).

Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.

Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg

- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är Kim W Andersson som har ritat serien gjorde sitt till också).

 

Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.

 

Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.

 

Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.

Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.

 

Hej.
Jag har startat den här bloggen för att kunna få ett litet forum för mig och mitt mer eller mindre seriösa skrivande.

Jag heter Åsa Nilsson och jag har skrivit sedan jag var tja ungefär sedan jag kunde skriva, jag har alltid hittat på historier, fanfictions och egna alster, även om jag inte alltid skrivit ner dem.

Mitt skrivande tog en ritkig fart i gymnasiet (1999-2001) då jag på allvar började skriva ner Vargkrönikan. Det är det verk som jag jobbar med mest, av och till sedan dess. Den är i stort sett färdig även om den gått igenom en hel del omberabetning och jag fortfarnade inte har tittat på de sista kapitlen under de två sista omgångarna som jag arbetat om berättelsen. Men den är i stort sett sig lik.

Utöver Vargkrönikan som numera kallas Vargkrönikan: Arvingen (VKA) så har det blivit en del annat också, även om det mest autav dessa bara är på idé och skiss stadiet.
De flesta av mina historier utseplar sig i så att säga samma universum som VKA. Däribland en typ deckare "De spräcka glasbubblan", två vad man kan kalla dark romance "Månbarn" och "Angela", en fantasy/skräck/familjedrama jag-vet-inte-vad "Blodsband", men även tre fantasy som utspelar sig någon helt annanstans "Berätterskan", "Ävldimma" och en som ännu inte fått någon titel. Jag är grymt dålig på titlar och tycker faktiskt inte om en enda utav mina titlar.

Jag har på senare år inte skrivit särskilt aktivt, det har blivit en hel del fullklottrade anteckningsböcker men inte mycket mer.
Jag är inte någon särskilt organiserad författare. Jag skriver när lusten eller känslan faller på, eller snarare jag hittar på och fantiserar när inspirationen slår till, men det är inte alltid som jag då har tillfälle att sätta mig och skriva iallafall inte vid datorn. Så det är därför som jag har tre-fyra fullklottrade anteckningsböcker med brottsycken av berättelser i en salig orodning.
Jag har även några fanfiction på gång. det är alltid ett bra sätt att träna sin fantasi tycker jag.


Just nu försöker jag väl sattsa mest på Angela. Det är en av få av mina berätteler som i all sin korthet är klar, och egentligen bara behöver fyllas ut lite grann. Jag kommer återkomma till denna. Och även alla mina andra berättelser som alla ska få sig en mer fullständig precentation.

Men jag då? Vem är jag?
Som sagt. Jag skriver på skoj mest, men drömmen är ju att blipublicerad någon gång.
Jag är en nörd och kan nörda ner mig i rätt mycket. Jag älskar att nörda. :)

Det har som jag skrev inte blivit så mycket koncentrerat skrivande på sista tiden. Som småbarnsmor kan det vara svårt att få tid till sådant, och när jag väl har tid...ja då blir det oftast att jag hör något annat avslappnande och världsfrånvänande som att spela datorspel.

Jag önskar att jag tog mig mer tid att skriva och rita. Och från och med nu ska jag försöka göra det.

Hej.