Den äldsta graven på Kyrkogården

Den äldsta graven på kyrkogården
Är utmärk av en stum sten.
De ord som där en gång var ristade
har tiden slipat bort.
Så nu står den där, tunn, grå
och stum.

Vem var du som vilar under denna stumma sten?
Vad vart dit namn? Vad var ditt yrke?
Make eller Hustru?
Hade du söner och döttrar?
Vad älskade du att göra,
du som vilar under en stum sten.

Hur gammal var du när du gick hädan?
Var du länge sörjd?
Var ditt liv lätt eller svårt?
Var du fattig eller rik?

Vad finns nu kvar av dig,
Du som vilar under en stum sten.
Vad finns kvar av det du åstadkom i ditt liv?

Inget annat finns kvar av dig,
du okände under jord,
Än en grå sten
som av tiden slipats stum.
 
©Åsa Nilsson
-2007
(säkert äldre)
 

Älskar jag verkligen dig?

Älskar jag verkligen dig? Hör jag mig själv fråga.
Jag är glad att du sover så att du ingenting hör.
Jag sitter bredvid dig i soffan och ser på dina anletsdrag.
Du röker för mycket,
Du dricker ibland lite väl.
Du kan inte hålla i pengar.
Vi är så olika.
Vi har så lite gemensamt.


Älskar jag verkligen dig?
Jag är glad att du sover och ingenting hör.
För jag vill aldrig såra dig och jag vill skydda dig från dem som gör det.
Jag vill att du ska vara lycklig, varm och trygg.
När du är ledsen vill jag kunna trösta dig.
När du är sjuk vill jag ta hand om dig.
När du har problem vill jag hjälpa dig.
Jag vill vara där för dig.
Med hela min varelse, med hela min själ.
Ändå håller jag mig på avstånd.
Ändå drar jag mig undan.
Ändå beter jag mig som likgiltig.
Ändå frågar jag mig: Vågar jag verkligen älska dig?

RSS 2.0